(b)Loggboken

(b)Loggboken

Tävling

BildPosted by Bosse Haglund Sun, November 06, 2011 10:09AM
Hade med en bild i tävlingen på festivalen. Hamnade dessvärre utanför de placerade, men så är det. Det är till hundra procent en subjektiv bedömning och min bild var en av dem som inte föll juryn i smaken. Så här ser den ut, bilden på ärlan som kikar ut från sin nyvunna bostad/fångenskap i ett öländskt hus.

Flott visning

BildPosted by Bosse Haglund Sat, November 05, 2011 09:27AM
Några reflektioner efter första dagen på naturfotofestivalen i Vårgårda. Brukar inte orka ta till mig alla bildvisningarna men eftersom jag bestämt mig för att se hela fredagsprogrammet så fick det bli så den här gången.

Mitt huvudintresse riktades mot Heikki Willamo och jag blev inte besviken den här gången heller. Den lågmälde finnen visade bilder med sitt typiska bildspråk. Måste nog försöka se även hans uvprogram på lördagen.

Den som emellertid överraskade mig var Magnus Reneflot. Han kombinerade värme och humor men framförallt gjorde han sin presentation visuellt spännande. Enkla bilder med stort bildspråk i ett dynamiskt program.

Lördagen kommer i större utsträckning att handla om fabrikanter och utställningar. Hoppas att det kan leda till en och annan positiv överraskning.

Välj skärpa i efterhand

BildPosted by Bosse Haglund Thu, September 29, 2011 11:57PM

Jag blev uppmärksammad på en ny kamerakonstruktion som ska innebära att man kan välja var man vill att skärpeplanet ska ligga, i efterhand. Kollade som hastigast på förhandsreklamen och det hela kändes som att det är i konsumentsegmentet som nyheten introduceras. Det konstaterandet fick mitt intresse för nyheten att svalna och vid en närmare eftertanke så är det kanske svårt att kombinera den tekniken med professionella krav på skärpa. Men det fick mig att minnas att jag provade en gammal lådkamera för många år sedan och just det att den gamla, enkla tekniken levererade bilder med skärpedjup hela vägen var det mest slående med det testet.

Efter att ha tragglat med kompromisser av olika slag,

minsta bländare – lite sämre skärpa,

tilt/shift-optik – fortfarande bara ett skärpeplan men som går att luta antingen framåt/bakåt eller i sidled,

så finns det ett sätt att få maximalt skärpedjup, om man vill ha det, med vilken brännvidd som helst. Det heter Helicon Focus i min värld och det är möjligt att det finns andra liknande och det jag pratar om är en programvara i vilken du kan mata in hur många bilder som helst på samma motiv med skärpa i olika plan. Programvaran letar reda på den bästa skärpan i varje motivdel och slår samman detta urval till en bild och räknar samtidigt om de olika ingredienserna i bilden för att kompensera för hur motivdelar t.ex. blir större när de befinner sig i oskärpa i förgrunden.

Som av en händelse, hoppsan, så spårar det här osökt in på om det här är förenligt med dokumentära bilder. Det kan man naturligtvis diskutera och jag kan sträcka mig så långt att om jag i ett motiv skulle vilja ha maximalt skärpedjup i bilden så skulle jag tveklöst använda den här programvaran för att uppnå det. Jag är inte fundamentalist när det gäller digitala programvaror, tvärtom tycker jag att rawfilen är Guds gåva till fotografen och ja, jag har fotat med Velvia under många år så det är inte ”slarvmarginalen” jag uppskattar. Det är att jag kan välja om jag vill att bilden ska utstråla Velvia eller någon annan förhistorisk filmanalog relik med mindre mättade färger eller något annat högst personligt. Få saker har berikat fotografin så som rawfilen och det digitala mörkrummet.

Men när det kommer till dokumentära bilder så handlar det naturligtvis om omdöme. Vi har inga problem med att acceptera svartvitt som ett dokumentärt media trots att världen ingalunda var svartvit före färgfilmens intåg. Och det krävs inte mycket fundamentalism för att avfärda den fotografiska bildens möjlighet att överhuvudtaget vara dokumentär. Jag menar, vad är det för värld som är rektangulär med ett förhållande två till tre, eller tre till fyra eller för den delen kvadratisk och som alltid utelämnar allt som råkar befinna sig utanför formatets gränser. Innan det här spårar ur så vill jag komma till den stora finalen där allt ställs på sin spets. Kan en dokumentär bild ha ett personligt uttryck som är framkallat i det digitala mörkrummet. Mitt svar på den frågan är: Ja, på precis samma sätt som jag många gånger har gjort i det analoga mörkrummet med svartvita kopior, självklart! Och det beror på att jag inte kan tänka mig motsatsen: Bilder tagna, processade och presenterade enligt svensk dokumentär fotostandard.

Fuskets omfattning rullas upp på Flashback

BildPosted by Bosse Haglund Thu, September 08, 2011 12:50AM
Det har varit ett digert arbete att försöka följa alla turer i fallet Hellesö på olika forum, många sena nätter har det blivit. Jag började på Gunnar Glöersens blogg på jägarförbundets hemsida där de första misstankarna kastades fram, vidare på paret Hellesös egna forum där erkännandet så småningom kom och talade om några få bilder, där bilder på lodjur monterats in i andra bilder. Men jag förstod snart att det var på en helt annan plats som "sakerna hände". På Flashbacks forum iscensattes hela avslöjandet och det fanns en hel del för mig att rekapitulera i händelserna där fram till nu.

Ackompanjerade av ett antal personer som hårdnackat hävdade Terje Hellesös oskuld fastslog flera oberoende "flashbackare" att montagen är så uppenbara att det är ett under att ingen har upptäckt dem förut. Motståndarna till fusklinjen nöjde sig inte med dessa självsäkra uttalanden och det är inte otroligt att den ofta nedlåtande tonen till Hellesös försvar kan ha bidragit starkt till att trigga igång ett sällan skådat detektivarbete för att sätta saken i bevis.

Den ena originalbilden på lodjur efter den andra radades upp med hänvisning till bildbyråsidor och även andra sidor på nätet varifrån bilderna hämtats, kopplat till de fejkade bilderna, inte sällan med animerade visningar om hur montagen gått till. Snart sagt varje bild som sattes under lupp kunde avslöjas som montage. Totalt i detta nu ett knappt tjugotal bilder, merparten lodjursmontage, men även en mårdhund, vilka alla är solklara montage. Dessutom en vargbild där bevisningen möjligen inte är hundraprocentig, men den har en annan svaghet: den ska vara tagen den 31/12 och utgör kronan på verket i Hellesös bokprojekt "Året" med en bild om dagen under ett år. Onekligen en graverande lyckträff? Utöver det även en grävlingsbild där grävlingen ifråga är väldigt liten i bilden, fotograferad nästan rakt framifrån och utan några individuella särdrag, mest som en liten klump. Då känns nog en vidvinkelbild ur grodperspektiv med en flygande tornseglare "fryst" på 1/100 sekund!! enligt bildens EXIF-information som en lika stark fejkkandidat.

Vad ska man tro om det här nu då? Då tänker jag främst på omfattningen. I takt med att hemsidor och bloggar stängts ner har naturligtvis åtkomsten till bilder att granska blivit begränsad. Det spelar egentligen ingen roll, fallet är solklart och om vidare tvivel ska undanröjas så finns det nog bara en sak som återstår och det är alla kort på bordet. Att bara erkänna de bilder där bevisningen är otvetydig skulle högst troligt innebära att tvivlen kvarstår och försöken att hitta nya fejkbilder skulle fortsätta med oförminskad styrka. Med tanke på graden av avslöjade bilder i förhållande till tillgängliga bilder att granska så känns det rimligt att antalet fejkade bilder totalt borde vara ett antal gånger fler än de hittills avslöjade.

I en förtroendekris av det här slaget finns det en tendens att "bevisbördan" tippar över i den meningen att man inte nöjer sig med mindre än en oförfalskad redogörelse om, i det här fallet, hur många bilder, vilka bilder och en godtagbar förklaring varför. Det brukar vara svårt för att inte säga omöjligt att nå den godtagbara nivån utan att hålla sig till hela sanningen. Jag tror att ett erkännande endast på de punkter där bevisningen är solklar bara leder till ökad misstro, inte bara på Flashback.

Det här var ett långt inlägg men det är ändå bara en kompakt sammanfattning av det som jag kunnat ta del av på olika forum, med reservation för att jag gått bort mig bland alla trådinlägg på någon punkt, ihop med lite egna reflektioner.

Det skulle, som jag skrev i mitt förra inlägg, förvåna mig om det inte finns flera bakomliggande orsaker till varför en etablerad fotograf i bräschen för den oförfalskade, dokumentära bilden gör montage med andras bilder i sina egna och ger sken av att de är egna oförfalskade bilder från svensk natur.

Släpper det här tills vidare till förmån för förhoppningsvis lite egna bilder i höstmarker.


Vad är det som får en...

BildPosted by Bosse Haglund Sat, September 03, 2011 11:51PM
...etablerad fotograf att sätta hela sin trovärdighet på spel?

Det började för några dagar sedan när en kollega och vän hörde av sig och undrade vad jag hade för uppfattning om Terje Hellesös lodjursbilder. Då var jag inte medveten om att man hade börjat ifrågasätta om de var äkta och om det var möjligt att kunna möta de skygga djuren så frekvent och inte minst närgånget.

Jag träffade Terje för över femton år sedan och vi hade tillsammans med några andra fotografer en nattlig diskussion om fotografi som jag inte minns några detaljer av. Jag har därefter inte följt hans fotografiska bana mer än sporadiskt, men tillräckligt för att besvara kollegans fråga på ungefär följande sätt: "Jag har svårt att tro att han skulle sätta sin trovärdighet på spel genom att inte vara ärlig." Sådan var min omedelbara reaktion och jag kunde inte drömma om att jag skulle ha så fel.

Jag har inget svar på min egen inledande fråga men jag ser vissa paralleller till fågelskådningens artjaktstävlingar som har en tendens att dra till sig människor som är beredda att hitta på observationer för att hävda sig i tävlandet om vem som ser flest arter inom ett visst område under en viss tid. Kanske är det en viktig del i den problematiken att man förminskar det som borde vara spännande och lustfyllda umgängen med naturen till en simpel tävling. För mig känns det lika onaturligt att tävla i naturupplevelser som att jämföra fotografer och rangordna dem efter bäst och därefter följande.

Vad svaret är i fallet Terje vet nog bara han själv och jag skulle bli förvånad om det inte finns annan problematik med i bilden än en enda enkel förklaring. Jag kan förstå dem som reagerar med ilska och jämför med doping inom idrotten men då förutsätter vi att fotografi är en tävlingsgren och det ställer jag inte upp på. För mig är det bara tragiskt och vilka straff vi än spekulerar om så tror jag inte att de kommer att betyda något i jämförelse med den personliga tragedin.

Debatten har fått bränsle

BildPosted by Bosse Haglund Wed, December 02, 2009 08:13PM

Jag läser i senaste numret av Camera Natura en debattartikel av Alf Linderheim om etik i naturfotografin. Artikeln är både välformulerad och välbalanserad vilket är viktigt så att vi inte får en "vargdebatt" på halsen. Inte minst är det välkommet att diskussionen kring etik får nytt bränsle, det känns som att den har legat i träda ett bra tag. Till viss del kan det säkert tillskrivas den inkörningstid det tar att vänja sig vid ny teknik, men i grund och botten är det naturligtvis samma typ av etiska frågor som är på tapeten nu som under den "analoga" tiden.

Jag tror knappast att man kan förvänta sig att det kommer att göras offentliga avböner framöver. Det är väl snarast så att det blir intressant att se vilka som ansluter sig till debatten och vilken åsikt dessa företräder. Skall man våga sig på en gissning att det kommer att vara 99% som ansluter sig till Alf Linderheims ståndpunkt och att någon enstaka höjer rösten för den motsatta med risk för att ensam få klä skott för alla eventuella överträdelser. De flesta med eventuella "lik i garberoben" kommer naturligtvis att stillatigande fortsätta sin gärning med den skillnaden att man vet att det finns vakande ögon runtom i fotoleden.

Alf Linderheims initiativ är lovvärt och likaså CN:s redaktions beslut att publicera artikeln men det krävs nog mer än så för att få genomslag för en bättre etisk hållning. Bland de aktörer som kan göra skillnad finns redaktioner av olika slag, förlag, arrangörer av festivaler m. fl.

I en förlängning leder det oss in i mer komplicerade frågeställningar. Om man sätter upp etiska normer för publicering eller framställning av fotografers verk, när skall man då anses ha sonat sitt "brott"? Det är lätt att ha en åsikt i sakfrågan men här ställs det på sin spets och det är en grannlaga uppgift för varje ansvarig inom nämnda företeelser att hantera följderna av ett ställningstagande.

Äkta ur etisk/moralisk synvinkel

BildPosted by Bosse Haglund Tue, November 03, 2009 08:39AM

I det här avsnittet hade jag tänkt skriva lite funderingar kring etik i fotografin. Om det är någon som missuppfattat mitt förra inlägg som att jag skulle vara en stark företrädare för bildmanipulation av olika slag så säger jag: Bra, det var mitt syfte för att kunna ta upp en helt annan sida av ”äktheten” i bilder.

Det här handlar alltså inte om huruvida man vill tillföra en blåton till sitt uttryck eller om man vill lägga till oskärpa i delar av bilden för att förtydliga huvudmotivet. Nu handlar det om att utge sig för att fotografera dokumentärt och den etik och moral som man grundar sina fotograferingshandlingar på. Det handlar om ifall man på ett manipulativt sätt ger sken av att bilden är sprungen ur av fotografen opåverkade skeenden eller att man i efterhand tillför element i bilden som inte fanns vid fotograferingstillfället och ändå använder bilden i sammanhang som antyder att bilden är dokumentär. Det handlar om huruvida man står för sina handlingar i samma stund som man låter publicera bilder av det slaget.

Att skapa ett regelverk kring fotografi är bara en fånig och inte ens önskvärd tanke, än mindre genomförbar. Etik och moral vilar hos var och en och varierar från individ till individ, det är inget större problem med det även om det förenklar vardagen om de flesta har ungefär samma grundvärderingar. Problemet uppstår när bilder publiceras och det etiskt/moraliskt tveksamma inte framgår i samband med publiceringen.

När jag ser bilder av björnar från en miljö som jag vid det här laget så väl känner igen är jag helt oberörd. En djurparksbild där det tydligt framgår att den är tagen i en djurpark kan vara lika intressant eftersom den är ärlig och berättar sin historia. Historian bakom björnbilden från gömslet i Finland som man betalar per dygn för att sitta i är möjligen intressant ur naturfototuristisk synvinkel. Men snälla fotografiska publikationer med självaktning, jag vill inte se fler bilder av björnar tagna från dessa turistgömslen. Däremot har jag inga synpunkter på den som för egen personlig del vill uppleva dessa björnmöten, det är bara själva bilderna som lämnar mig oberörd.

På samma sätt har det blivit med bilder på kungsfiskare. Under flera år har man kunnat köpa plats i gömsle och dessutom plats för sitt minneskort i en kamera riggad ihop med blixtar för att fotografera fiskande kungsfiskare. Den fotografiska gärningen i sådana bilder är inte speciellt imponerande och historian bakom bilden är inte mycket att berätta om, utom möjligen i ett reportage om tidigare nämnda naturfototurism.

De båda exemplen är inga stora etiska/moraliska dilemman, snarare exempel på personligt och publicistiskt ansvar att inte fördumma naturfotografin. Det blir värre när man på samma sätt som ovan betalar för att fotografera en uggla som slår en levande, snarad(?) mus. Det är ett rent etiskt dilemma. Eftersom bilden är omöjlig att ta utan att göra på ungefär det beskrivna sättet så blir frågan om det etiskt riktiga i hanteringen av musen det som varje fotograf och betraktare har att ta ställning till. Innehåll och uttryck kan då hamna i skuggan av det tvivel som uppstår inför den etiska frågan. Tycker man att hanteringen är etiskt felaktig så blir man likgiltig ur ett bildmässigt perspektiv, men förmodligen väldigt upprörd ur ett etiskt perspektiv.

Ett annat fenomen som tack vare ny teknik har blivit enklare är att tillföra element i bilder som inte fanns där vid fotograferingstillfället. Inget större problem om man inte gör anspråk på att visa något dokumentärt. Då blir det däremot ett falsarium och jag inbillar mig att en överväldigande majoritet fördömer den typen av utnyttjande av ny teknik.

Äkta eller inte

BildPosted by Bosse Haglund Tue, October 27, 2009 03:46PM

Bíld är naturligtvis vad det här i huvudsak skall handla om, så som kategori betraktat skulle den kunna vara allenarådande på den här sidan. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Den fotografiska bilden har aldrig varit äkta i betydelsen att avbilda verkligheten exakt som den ser ut. Betänk att det började med svartvitt, en presentationsform som många fortfarande använder med glädje. Hur "äkta" ter sig verkligheten betraktad i svartvitt?

Jag skriver detta eftersom jag vill avfärda begreppet äkta om fotografi. Äkta har blivit ett slagträ för dem som vill påskina att de själva minsann inte förvränger verkligheten. Toppen, då är gåtan löst. Ja, gåtan om vilken brännvidd som exakt motsvarar det mänskliga seendet. Och inte nog med det, de har förmodligen objektiv med egenskaper som vi andra bara kan drömma om. Prova själv att titta på något en bit bort. Hur ser allt annat ut som du inte fokuserar på. Vilket objektiv kan efterhärma det? Dessa "riddare av fotografisk äkthet" är naturligtvis också mycket noga med att visa sina verk i naturlig storlek, eller? Jag menar, hur "äkta" är den förminskade verkligheten i bilder i till exempel en tidning eller en bok eller en jättelik mygga på en stor projektionsduk?

Jag hävdar att man förvränger verkligheten redan i det ögonblick bilden tas. Men jag använder hellre ett annat uttryck , att man skapar sin egen illusion av verkligheten.

Sluttramsat om äkta eller inte äkta bilder.

Fotografi handlar om uttryck och kommunikation, precis som andra uttryckssätt som måleri, skrivande eller skådespeleri. Man brukar framhäva den som är uttrycksfull och personlig, men inte nödvändigtvis "högljudd".

Tillbaka till själva exponeringsögonblicket då resan för det personliga uttrycket startar. (Så länge man planerar bilden är verkligheten verklig hur mycket man än ändrar på den.) För att skapa den slutliga bilden har vi länge haft en mängd olika verktyg som påverkar det slutliga resultatet. Film, framkallningsvätskor och papper med vitt skilda egenskaper beroende på hur man vill att ens slutliga illusion av verkligheten skall se ut. Det har handlat om tycke och smak. Det har inte varit helt fritt från gnissel när det har gällt vissa filmsorter eller mörkrumstekniker men på det stora hela har det funnits en relativt stor acceptans för de tekniska hjälpmedlen. Kort sagt så är det bilden som har varit i fokus.

Nu är dessa gamla tekniker på många sätt förfinade och förpackade i datorprogram. Aldrig har det varit mer populärt att fördöma den teknik med vilken en fotograf skapar sitt uttryck än nu och aldrig har det pratats så mycket teknik och så lite bild som nu. Folk (jo, jag menar även fotografer) verkar ge fullständigt tusan i vad en bild innehåller. Antingen är man bara intresserad av att frossa i vilken teknik som ligger bakom, inte sällan för att man vill kopiera den, eller att med nämnda teknik som skäl såga bilden som "oäkta". Har man ingen uppfattning om varför man gillar eller inte gillar en bilds innehåll och uttryck så skall man inte förolämpa fotografen med frågor om vilken teknik denne använder eller var bilden är tagen. Det säger bara alltför mycket om dig som "betraktare".

Naturfotografin har nämligen om man generaliserar lite även den egenheten att "alla" vill fotografera samma motiv som någon annan gjort framgångsrikt. Med andra ord: man vill ta samma motiv och använda samma teknik som någon annan redan gjort. Tänk om man inom musiken eller konstmåleriet hade som högsta önskan att skriva samma låt eller måla samma motiv på exakt samma sätt som någon gjort tidigare. Jag skrattar ihjäl mig när jag tänker på det. Snacka om äkta...